Tråkigt som satan

Hela himla heta sommaren med gips och värk och rädsla...Ja, det hade kunnat varit värre - jag vet -men det hade kunnat vara helt bra också? Eller? Hade jag levt ensam så hade jag INTE klarat mig ensam. Inte alls. Vem skulle gjort ren kattlådan? Vem skulle handlat? Vem skulle tvättat? Vem skulle....ja, allt....Inte nu när jag går med kryckor och försöker lära mig gå skulle jag klarat mig ensam. De som är ensamma måste ju få hemhjälp en sådan här gång, eller om de har nära vänner eller släkt som kan ställa upp? Jag som har sååå svåårt att sitta still i övrigt, detta är en katastrof för mig. Jag hade slutat med sk. lyckopiller någon vecka innan semestern också, det var kanske dumt med facit i handen. Nä, fy fan. Och alla sk. goda råd från grannar och andra...de som vet bättre än läkarna...Jesus....Har en vän som hälsade på ganska tätt från början när jag satt i rullstol, det uppskattade jag oerhört och en granne har handlat lite åt mig någon gång. Det roligaste på hela sommaren kanske var när jag fick åka med på Erikshjälpen och handla (med rullstol) med en annan vän. Några gånger har jag och maken åkt ut med vår cab men jag kan ju liksom bara sitta och blir man kissis så vill man vara hemma. Trappor är inte så lätt att hoppa upp och ner i. Och folk som stirrar på en med rullstolen eller kryckorna, nä, jag klarar mig utan, tack.

Skugga för mig hela sommaren. Jag som älskar att bada...